Ett tu tre

Som sagt dörrarna står på vid gavel - det är bara för mig att börja greppa och ta tag i saker och ting. Att förstå kedjan och se hur mycket man kan begära, när och hur snabbt. Tänk om livet blir enkelt snart - hur underbart vore inte det.

Tjejernas pappa till och med erbjuder sig att avlasta helt frivilligt och hur STORT är inte det?! galet men ååå så skönt.

Vart i kontakt med diverse enheter idag och snart snart snart är vi nog under medicinering och ska jag skriva noteringar varje dag och utvecklingen måste synas så pass att den blir påtaglig - annars struntar vi i det, det värsta är ju bieffekterna  - dem är dessutom tjejernas pappa livrädd för så där får vi vara öppna och medvetna oxå.

Det finns en ljusare framtid att se fram emot - måste bara komma ihåg det