ååååå hjälp

Ni vet att jag skrev om en dejt jag var som var sååå himla bra då jag kände att min kroppsfixering vart utmanad och han kysstes så där ljuvligt manligt och allt ... HAN (som från och med nu får heta B) och jag har träffats lite av och till sedan dess. Mer av eftersom det ändå är rätt långt mellan oss men i förrgår när vi träffades så började han prata om ifall vi var tillsammans eller inte, varför vi inte var det när vi kom fram till att vi inte var det och varför mina barn var "problemet" men samtidigt så bestämde vi igår att vi ska ses imorgon igen.

B kallar mig sin älskling, vi saknar varandra, jag tänker konstant på honom när jag inte är med honom. Jag funderar på hur hans kompisar kommer bemöta mig och om de kommar gilla mig.

B vill hjälpa mig med att skjutsa och hämta barnen, han vill ställa upp för mig och vara där och avlasta inför allt som kommer iom att barnens pappa ska in på ny operation. Han undrar om jag har berättat om honom för mina föräldrar - det har jag ju inte.

Nu mitt "problem" - B vill ha barn, jag vill inte - allt annat är som klippt och skuret. Jag sa till honom i förrgår att han får skaffa barn med någon annan om han vill ha. Kan jag bli tydligare? Måste jag nu fundera på om han vill försaka sig själv och inte skaffa barn eller ska jag njuta av honom den tiden vi får tillsammans tills han bestämmer sig för att skaffa barn med någon annan?

Ja jag vet - det är tidigt och vi får ta det som det kommer...min tid är inte så dyrbar som hans...

Den föräldern

Jag vet att jag är den som kommer att gå vinnande ur mycket och många situationer framöver – det är inte för att jag är skadeglad som jag känner mig nöjd över det utan för att jag vet att förloraren förlorar så otroligt mycket mer än vad man faktiskt vinner.

Barn ska kunna lita på sina föräldrar till 100% och inte känna sig orättvist behandlade – men när ett barn gör det är det väldigt svårt att få tillbaka den tilliten. Att en person som är så pass vuxen att han själv har barn borde ha lärt sig det – det kan bara beror på att han själv aldrig fick lära sig det, han fick heller aldrig känna på hur det är att vara rättvist behandlad.

Därför smetar jag inte in det i ansiktet på honom – därför tar jag att jag får glåpord och skäll för att jag tror mig vara bättre osv. Jag tar det – jag behöver inte diskutera det - jag vet att jag har det bättre och har fått uppleva föräldrar som visar rättvisa och att jag har föräldrar som jag har kunnat lita på till 1000% utan att ens behöva blinka.

Jag kommer att vara den föräldern som kommer att stå för det när det kommer till våra barn, jag kommer vara den föräldern som de kan känna sig tryggt och rättvist behandlade hos, det är mig de kommer att lita på och vända sig till när det är obehagliga stunder i deras liv som behöver stöttning och support. De kommer aldrig begära mer av mig än vad jag kan levererar – det kommer aldrig att skämmas över att be om hjälp eller ens över att få komma till mig och vara barn som är rädda och oroliga.

Att mina barn vet att de kan prata med mig om allt är min största utmaning – alla tonårsföräldrar vet att det finns stunder då deras barn kommer att begå misstag och hamna snett i livet. Jag bara önskar att jag kommer att kunna finnas där när de behöver det och att jag har de medel som jag kommer att behöva för att hjälpa dem på det sätt som både de och jag vill.

Det är då de ska veta att jag finns där och hjälper dem.