Ska jag skämmas eller inte?

Ok en bekännelse är på gång ... ni vet B, han och jag är ju inte tillsammans - vi har verkligen uttalat de orden för att vara överens om att det är så att vi INTE är tillsammans. Jag har däremot sagt att jag tycker mycket om honom och gillar hans sällskap och han detsamma till mig.

Så åkte jag och min kompis U på Rockklassikerkryssningen med Silja Line och såg W.A.S.P för första gången - det var sååå galet kul och jag träffade ju självklart en kille på båten ...suck

Han har nu visat fortsatt intresse och jag likaså - han är allt det B är och lite till så hur gör jag nu? B vet inte om han på kryssningen och han på kryssningen vet inte om B. Måste jag berätta för B om han från kryssningen eller kan jag bara låta saken bero eftersom B och jag inte är tillsammans (=inga skyldigheter?)

Han från kryssningen är ju liksom lite mer smidig att träffa, jag kan träffa honom utan att planera i timmar innan, jag kan med andra ord få utlopp för min spontanitet som jag inte alls kunde få med B.

vilka bekymmer va?

Aha

Haft lite funderingar kring hur man ska kunna presentera en eventuellt ny partner för sina barn. Nu är mina barn relativt stora (tycker jag) de är 13 och 16 år, tjejer bägge två. Den lilla har ju inga som helst problem med att prata om känslor och hur hon ser på saker och ting medans den stora har lite svårare för att hantera och förklara sina känslor och åsikter - ingen tvekan om att hon har dem men att sätta ord på dem är svårt.

Hade ett samtal med Stordottern igår om huruvida hon vill att jag ska vara lycklig eller inte, om hon vill att jag ska leva ensam eller om hon vill att jag ska bli tillsammans med hennes pappa igen. Döm om min förvåning då hon inte kan svara på det sista utan bara viftar bort det med att "men måste vi prata om sånt nu".

Jag trodde ju i min vildaste värld att de var jättenöjda med hur vårat liv var - att de har en glad pappa och en glad mamma på varsitt håll istället för två föräldrar tillsammans som bråkar 24/7. Men hrm jag får nog sluta att förvånas.

Så då kvarstår min fråga - hur presenterar man en eventuellt ny partner på ett smidigt sätt, när man har en dotter som är intresserad och villig till nya saker och en som är precis tvärtemot?!

ååååå hjälp

Ni vet att jag skrev om en dejt jag var som var sååå himla bra då jag kände att min kroppsfixering vart utmanad och han kysstes så där ljuvligt manligt och allt ... HAN (som från och med nu får heta B) och jag har träffats lite av och till sedan dess. Mer av eftersom det ändå är rätt långt mellan oss men i förrgår när vi träffades så började han prata om ifall vi var tillsammans eller inte, varför vi inte var det när vi kom fram till att vi inte var det och varför mina barn var "problemet" men samtidigt så bestämde vi igår att vi ska ses imorgon igen.

B kallar mig sin älskling, vi saknar varandra, jag tänker konstant på honom när jag inte är med honom. Jag funderar på hur hans kompisar kommer bemöta mig och om de kommar gilla mig.

B vill hjälpa mig med att skjutsa och hämta barnen, han vill ställa upp för mig och vara där och avlasta inför allt som kommer iom att barnens pappa ska in på ny operation. Han undrar om jag har berättat om honom för mina föräldrar - det har jag ju inte.

Nu mitt "problem" - B vill ha barn, jag vill inte - allt annat är som klippt och skuret. Jag sa till honom i förrgår att han får skaffa barn med någon annan om han vill ha. Kan jag bli tydligare? Måste jag nu fundera på om han vill försaka sig själv och inte skaffa barn eller ska jag njuta av honom den tiden vi får tillsammans tills han bestämmer sig för att skaffa barn med någon annan?

Ja jag vet - det är tidigt och vi får ta det som det kommer...min tid är inte så dyrbar som hans...

nej men ok

då får vi se vart jag hamnar efter det här nu då ... jag har en aningens svårt att släppa taget känner jag och även hoppet, men det är ju inte sunt att gå omkring som jag gjorde och vänta och vänta och vänta på att den andra ska höra av sig. Ett enda litet sms bara kanske? Det ska ju finnas naturligt i en relation att man hörs åtminstone så här tidigt, eller? Nu har jag frågat en del av mina vänner om jag resonerar fel men de menar på att de skulle inte ha gjort något annorlunda mot vad jag gjorde.

Så när jag väl "satte ner foten" vilket jag ändå gjorde väldigt försynt och försiktigt pga omständigheter som jag inte tänker nämna här för Rs skull, så vart det kalla handen och då var det tack och adjö för min del.

Om man inte kan ha någon som helst förståelse för en annan persons bagage och då även ta hänsyn till det i viss mån ja då är man kanske inte så sympatisk till trots? Jag o min sida tassade på tå för både barn föräldrar och ex - näe vart efter jag skriver så känner jag mig mer och mer övertygad om att det här nog ändå var till det bästa. Jag var nog nästan påväg att hamna i gamla fotspår med en ny partner och DET vill jag ju inte.

okidoki

ingen har sagt att det ska vara lätt - men va fan lite flyt kanske vore på sin plats?!

må bäst
all kärlek
<3

Näe så var då det över

iofs klart skönt att veta att det är så istället för att gå och undra men jävligt jobbigt att det är så oxå

det var inte meningen helt enkelt - hur bra det än kändes

alla hjärtans dag

Ja det är ju idag - vilken tur att min kusin fyller år idag så jag känner anledning till att vara glad - för annars är det då inte mycket som är roligt med just den här dagen.

Det är så många som har sina rutiner och förhoppningar på dagen och hur den ska fortlöpa.

I min fantasi får jag blommor till jobbet och när jag kommer hem har jag även fått blommor dit - min man som står innanför dörren och önskar mig välkommen hem, sen lagar vi en god middag tillsammans för att senare avnjuta en extremt mysig kväll tillsammans med lite god choklad och massa gos. Han har självklart fått blommor till sitt jobb tidigare av mig oxå.

Blommor är det ultimata kärlekstecknet enligt mig ... man har gjort sig mödan att gå till affären och peka ut den sort man vill ha efter minne av vilka favoriter jag har och sedan fått den hemskickad eller levererad till jobbet ... ååå va mys.

Men som sagt fantasier är bara fantasier och jag lever i verkligheten där jag är på jobbet och gör det jag vanligtvis gör och ska åka hem för att göra i ordning middag till mig och tjejerna för att sen åka iväg och träna. Komma hem för att duscha och sen gå o lägga mig ensam.

Yep that´s my life on valentines day

all kärlek till er
<3

a BIG yellow POST IT for my SELF

Ok M: har varit tydlig från början det måste jag komma ihåg. Det kommer sannolikt inte bli något förhållande mellan oss. Iaf inte ett där man hörs av annat än om man vill kela eller ligga. Så då är frågan - behöver jag mer än så nu, vill jag ha mer än så nu? Jag tror inte det men ändå så önskar jag att det var mer - det går ju inte ihop.

Idag mötte jag killen från gymmet när jag gick från lunchen, han har tidigare inte tittat på mig, efter ett boxpass började han titta och sen igen återgå till att inte titta. Så när han idag tittar och i princip säger hej dessutom så undrar jag ju VARFÖR!?

O så kommer jag på att JAG måste sluta analysera allt som händer i min omgivning.

Gymkillen är ändå bara en liten pojke - på vårfesten tyckte jag att han var bara för uppenbart just en liten pojke.

Summa sumarum : e - lev ditt liv istället!!!

Time-limit or no time-limit

ja alltså jag funderar på att sätta minimumgräns för mitt solospel ...

men frågan är om det hjälper eller stjälper och i så fall hur länge och vilka regler ska jag ha ...

får jag bryta tidsplanen om något oförutsägbart händer eller måste jag vara slav under min egen regel?

Om jag tänker så här - jag kan alltid må bättre av att veta att jag har ett krav på mig som säger att jag måste vara solo i minst XX månader/år ... för då vet jag att jag "behöver" inte känna mig ensam för att jag är ensam utan då är jag ensam för att jag själv har valt det och för att jag måste göra det på just det här sättet inte för att jag inte har någon i mitt liv ....bara så ...

eller tänker jag helt snurrigt?

jag ska börja med att sätta upp en så där tidsräknare på från vilket datum när jag beslutmässigt lämnade och ser hur länge sen det är till att börja med... mentalt kommer jag ju förmodligen inte bli klar med det här på väldigt länge men det vet jag och jag jobbar på det hela tiden. Ytterligare en anledning till att sätta upp den här tidsgränsen - så jag inte ingår något som jag vill påbörja innan jag har avslutat det tidigare till 100 000 000 % !!

japp så får det bli ... nu är bara iden kläckt ... nu ska reglerna funderas ut ... jag återkommer

Uppdatering!!

Nyttigt att få en räknare på det datum då jag tob beslutet - trodde det var betydligt längre sedan än vad det faktiskt är ... du ser ... det blir nog bra det här med time-limit!!

Always in my mind

Just nu är det många tankar som snurrar omkring i mitt huvud inte minst om min nyinköpta lägenhet och hur den ska inredas och med vad - vad jag behöver måla om och vad jag behöver köpa nytt osv osv. Kul är det men jag hinner inte göra annat än just det känns det som. Jag skulle behöva ta ledigt i två månader och ägna mig åt bara lägenheten så jag "slapp" tänka på den mer sen ^^  men hur kul hade det varit?


Annars går tankarna ganska ofta till hur jag vill att min blivande partner ska vara (flera år in i framtiden) jag känner ju redan nu att det är ensamt och tonårsdöttrar är inte de enklaste att få lite närhet av.


I natt kunde jag inte somna för jag tänkte på närheten, gemeskapen och tvåsamheten rent allmänt. Hur kommer tjejerna att ta emot en annan man än sin pappa, hur kommer jag ställa mig inför en partner med barn eller utan. Till min egen fasa så har jag drömt flera nätter i rad om bebisar som jag går och bär på, som jag myser och gosar med - jag som sagt att jag inte ska ha fler barn någonsin oavsett situation. Sen somnade jag när jag la min egna arm om mig och knölade ihop täcket bakom mig ...