Reflektionernas uppdatering

Läste igenom en del av mina inlägg för att minnas och se vad som jag faktiskt har skrivit om. 

Det har hänt så hysteriskt mycket och jag har verkligen levererat som mamma - det har inte varit enkelt och inte ens kul emellanåt MEN jag har gjort det och fasen så jag har vuxit som person tackvare allt. Den relation som jag fått med mina döttrar är ett tydligt och klart besked på att jag gjort rätt i flertalet av mina val. 

Skolan för Lilldottern går bra, från att ha fått diagnosen till att gå i "lilla gruppen" i skolan till att ha återvänt helt och hållet i vanlig storklass, hitta rätt dos på medicin och andra bra hjälpmedel som utbildningar och stödgrupper - allt det har skett sedan sist. Däremellan har jag även fått henne på mer eller mindre heltid, hon är bara varannan helg hos tjejernas pappa och det har varit en strid att få henne att vilja vara där ens det. Nu går det lite lättare men det är inte smärtfritt någon helg. Stödgruppen startade jag tillsammans med andra föräldrar som jag träffade på föräldrarutbildningen på ADHDcenter i Sthlm, galet skönt att träffa andra som man inte behöver ursäkta sig för eller som man behöver förklara situationer för. 

Stordotterns gymnasium som hon trivdes så bra i lades ner, vi fick paniksöka till hennes andrahandsval mitt i sommarlovet och som tur var ordnade det sig. Hon har vrickat sina vrister otaliga gånger så nu har fotbollsskorna hamnat på hyllan til min stora sorg. Hon har precis fyllt 18 år och har planer på att ta sitt körkort innan sommaren är slut, vart tog min bebis vägen? 

Vi tränar alla tre på gym nu, tre gånger i veckan och äter hälsosamt som attans. 

Jag har haft en relation som jag är väldigt ledsen fortfarande över att den tagit slut, men lika bra var det eftersom i vanlig ordning var vi inte på samma våglängd. Hans barn och mina barn gillade varandra och livet var en fröjd i sju månader men sen gick det inte att blunda för slutet längre. Trots att det gått snart ett halvår så gör det ont när jag tänker på honom. 

Härom dagen fick jag ett sms från B som berättade att han nu lever ett underbart samboförhållande. Annars har vi ingen kontakt. 

Ganska snabb och enkel uppdatering

Men jag höll ju på att missa det viktigaste av allt - jag har ett nytt jobb, vet inte om jag skrivit om det, men jag älskar det fortfarande och öven kollegerna och jag har nu varit där i lite mer än två år. 

Ska jag skämmas eller inte?

Ok en bekännelse är på gång ... ni vet B, han och jag är ju inte tillsammans - vi har verkligen uttalat de orden för att vara överens om att det är så att vi INTE är tillsammans. Jag har däremot sagt att jag tycker mycket om honom och gillar hans sällskap och han detsamma till mig.

Så åkte jag och min kompis U på Rockklassikerkryssningen med Silja Line och såg W.A.S.P för första gången - det var sååå galet kul och jag träffade ju självklart en kille på båten ...suck

Han har nu visat fortsatt intresse och jag likaså - han är allt det B är och lite till så hur gör jag nu? B vet inte om han på kryssningen och han på kryssningen vet inte om B. Måste jag berätta för B om han från kryssningen eller kan jag bara låta saken bero eftersom B och jag inte är tillsammans (=inga skyldigheter?)

Han från kryssningen är ju liksom lite mer smidig att träffa, jag kan träffa honom utan att planera i timmar innan, jag kan med andra ord få utlopp för min spontanitet som jag inte alls kunde få med B.

vilka bekymmer va?

Aha

Haft lite funderingar kring hur man ska kunna presentera en eventuellt ny partner för sina barn. Nu är mina barn relativt stora (tycker jag) de är 13 och 16 år, tjejer bägge två. Den lilla har ju inga som helst problem med att prata om känslor och hur hon ser på saker och ting medans den stora har lite svårare för att hantera och förklara sina känslor och åsikter - ingen tvekan om att hon har dem men att sätta ord på dem är svårt.

Hade ett samtal med Stordottern igår om huruvida hon vill att jag ska vara lycklig eller inte, om hon vill att jag ska leva ensam eller om hon vill att jag ska bli tillsammans med hennes pappa igen. Döm om min förvåning då hon inte kan svara på det sista utan bara viftar bort det med att "men måste vi prata om sånt nu".

Jag trodde ju i min vildaste värld att de var jättenöjda med hur vårat liv var - att de har en glad pappa och en glad mamma på varsitt håll istället för två föräldrar tillsammans som bråkar 24/7. Men hrm jag får nog sluta att förvånas.

Så då kvarstår min fråga - hur presenterar man en eventuellt ny partner på ett smidigt sätt, när man har en dotter som är intresserad och villig till nya saker och en som är precis tvärtemot?!

To celebrate Old good times

ska jag iväg och träffa mina forna kompisar från gymnasietiden. Det blir ett härligt gäng på totalt 5 tjejer som hängde då och sen har vi träffats sporadiskt nån gång per år. Jag hoppas på att få många förslag och ideer på hur jag ska gå tillväga med B för jag känner mig helt vilsen.

Annars hoppas jag bara på att få ha en skön kväll med vuxet sällskap :) känns som om det var längesen så det behövs.

ååååå hjälp

Ni vet att jag skrev om en dejt jag var som var sååå himla bra då jag kände att min kroppsfixering vart utmanad och han kysstes så där ljuvligt manligt och allt ... HAN (som från och med nu får heta B) och jag har träffats lite av och till sedan dess. Mer av eftersom det ändå är rätt långt mellan oss men i förrgår när vi träffades så började han prata om ifall vi var tillsammans eller inte, varför vi inte var det när vi kom fram till att vi inte var det och varför mina barn var "problemet" men samtidigt så bestämde vi igår att vi ska ses imorgon igen.

B kallar mig sin älskling, vi saknar varandra, jag tänker konstant på honom när jag inte är med honom. Jag funderar på hur hans kompisar kommer bemöta mig och om de kommar gilla mig.

B vill hjälpa mig med att skjutsa och hämta barnen, han vill ställa upp för mig och vara där och avlasta inför allt som kommer iom att barnens pappa ska in på ny operation. Han undrar om jag har berättat om honom för mina föräldrar - det har jag ju inte.

Nu mitt "problem" - B vill ha barn, jag vill inte - allt annat är som klippt och skuret. Jag sa till honom i förrgår att han får skaffa barn med någon annan om han vill ha. Kan jag bli tydligare? Måste jag nu fundera på om han vill försaka sig själv och inte skaffa barn eller ska jag njuta av honom den tiden vi får tillsammans tills han bestämmer sig för att skaffa barn med någon annan?

Ja jag vet - det är tidigt och vi får ta det som det kommer...min tid är inte så dyrbar som hans...

oj oj oj

hrm hur ska jag förklara utan att verka kroppsfixerad ... näe det går inte. Alltså han har sååå snygga armar och ser så där läskigt bra ut, dejten från igår ... wiiiie

Vi bestämde oss för att träffas på en krog i närheten av mig och äta lunch. Han messade 10 min innan vi skulle ses att han redan var där, bara det ger gott intryck. När jag väl kommer så möter han mig utanför och jag får en låång kram och jag kunde inte hålla mig och säger att jag tycker han är så fin (som jag sagt innan om hans foton). Det ser ut som om han blir lite generad men han bara ler och tack detsamma :)

Vi går in och sätter oss och äter lunch, dricker kaffe och pratar - rätt var det är så ser vi att personalen på krogen kommer ut och äter och jag funderar på hur länge vi suttit där och pratat - bara fyra timmar än så länge. Parkeringsböter att vänta men jajaja ... vi sitter i två timmar till. När krogen ska stänga då lämnar vi den och gåt mot bilarna som vi parkerat nästan bredvid varandra och där kysser han mig så där som en man ska göra, med ena handen bakom in nacke och den andra på min kind...mjukt fint och hett ... ja men så var jag såld då eller?

Vi får se - många saker som ska spelas i rätt ordning och jag tänker inte hasta iväg. Men ååå så mysig och så rätt han är. Får se om det blir någon fortsättning eller inte.