HÄnger inte riktigt med ibland

men det känns ok i det här fallet - jag hoppar på grej efter grej och försöker bara ha lite skoj.

Nu ska jag och U på kryssning igen - vet inte om jag berättade om den förra. Men nu är det lite speciellt för vi åker med en singelgrupp från Facebook ... haha *hjälp*

Vi kommer dela hytt med två killar som vi inte känner aldrig träffat eller nåt men snackat massa med på FB .. så håll i hatten så åker vi.

Tjing tjing

Virr varr viller kulla

B är ute ur bilden och han jag träffa på kryssningen är oxå ute ur bilden ... Medicineringen går bra och jag har en egen helg utan barn och utan planer vilket jag inte har haft på evigheter ... och blir rastlös som ett asplöv i en bokpress.

Det måste ju vara nåt knas med mig oxå som blir sån här 

Översköljande ledsamhet

Kvällar Nätter som den här då vill jag ha någon som håller om mig hårt och nära, som torkar bort mina tårara och klappar mitt hår, pratar med mig på ett lugnande betryggande sätt och låter mig få va ledsen, som säger att allt kommer bli bra att allt kommer att lösa sig att mina barn kommer få ha det livet jag hoppas på och att jag kan sluta oroa mig för det är en ljus framtid som väntar oss alla

 

Istället så ligger jag här och känner hur jag försöker övertyga mig själv att det är just så det kommer att bli och varje gång jag stänger ner telefonen eller slår av tvn så kommer alla känslor ifatt mig igen

 

Det kommer bli en sömnlös natt

 

 

Igår blir dag ett

Nu var vi hos läkaren igår och fick utskrivet recept och information som man kan tänkas behöva gällande Lilldotterns medicinering. Han tyckte vi skulle börja som på lördag för att få den första tiden hemma utan påverkan från skola och så vidare.

När vi väl kommit hem och allt lagt sig, Lilldottern hade dammsugit, vi hade ätit middag - då frågar hon om hon inte kan få börja med medicinerna redan imorron (läs idag). Jag kollar med tjejernas pappa och sen bestämmer vi alla tre tillsammans att hon får börja som idag med sin medicin.

Hon planerar fint att göra i ordning frukost (medicinen måste tas i samband med måltid) yeay!! så gott det går dagen innan och förbereder sig mentalt på att ta sin tablett.

Idag vid halv tio fick jag så ett sms av henne där det står
"-När ska tabletten börja verka?"
"-borde göra det ungefär nu - men du kanske känner mer vartefter dagen går?"
"-aha ja jag känner mig lite lugnare men inte nå konstigt"

haha skönt med insikt - så nu väntar vi och ser om det är någon skillnad i eftermiddag/kväll oxå.

Ska jag skämmas eller inte?

Ok en bekännelse är på gång ... ni vet B, han och jag är ju inte tillsammans - vi har verkligen uttalat de orden för att vara överens om att det är så att vi INTE är tillsammans. Jag har däremot sagt att jag tycker mycket om honom och gillar hans sällskap och han detsamma till mig.

Så åkte jag och min kompis U på Rockklassikerkryssningen med Silja Line och såg W.A.S.P för första gången - det var sååå galet kul och jag träffade ju självklart en kille på båten ...suck

Han har nu visat fortsatt intresse och jag likaså - han är allt det B är och lite till så hur gör jag nu? B vet inte om han på kryssningen och han på kryssningen vet inte om B. Måste jag berätta för B om han från kryssningen eller kan jag bara låta saken bero eftersom B och jag inte är tillsammans (=inga skyldigheter?)

Han från kryssningen är ju liksom lite mer smidig att träffa, jag kan träffa honom utan att planera i timmar innan, jag kan med andra ord få utlopp för min spontanitet som jag inte alls kunde få med B.

vilka bekymmer va?

Aha

Haft lite funderingar kring hur man ska kunna presentera en eventuellt ny partner för sina barn. Nu är mina barn relativt stora (tycker jag) de är 13 och 16 år, tjejer bägge två. Den lilla har ju inga som helst problem med att prata om känslor och hur hon ser på saker och ting medans den stora har lite svårare för att hantera och förklara sina känslor och åsikter - ingen tvekan om att hon har dem men att sätta ord på dem är svårt.

Hade ett samtal med Stordottern igår om huruvida hon vill att jag ska vara lycklig eller inte, om hon vill att jag ska leva ensam eller om hon vill att jag ska bli tillsammans med hennes pappa igen. Döm om min förvåning då hon inte kan svara på det sista utan bara viftar bort det med att "men måste vi prata om sånt nu".

Jag trodde ju i min vildaste värld att de var jättenöjda med hur vårat liv var - att de har en glad pappa och en glad mamma på varsitt håll istället för två föräldrar tillsammans som bråkar 24/7. Men hrm jag får nog sluta att förvånas.

Så då kvarstår min fråga - hur presenterar man en eventuellt ny partner på ett smidigt sätt, när man har en dotter som är intresserad och villig till nya saker och en som är precis tvärtemot?!