Näe så var då det över

iofs klart skönt att veta att det är så istället för att gå och undra men jävligt jobbigt att det är så oxå

det var inte meningen helt enkelt - hur bra det än kändes

Heartbroken

ja men nä så var den sagan slut då eller? jag vet inte vad jag ska tro, känna eller lita på ... han sa ju att jag skulle lita på honom men var det för att han skulle kunna driva med mig eller? jag vet inte jag orkar inte ta något beslut nu ... tiden får visa om jag ska lita på det eller inte.

just nu gråter jag och känner mig sviken

Nej nej nej nej

Ikväll ska tjejerna "flytta" hem till sin pappa i en vecka - jag vill inte ... jag vill verkligen inte ... känner mig sorgsen och gråtfärdig ju längre dagen går, vet att jag kommer hem till ett tomt hem och kan inte låta bli att känna mig ynklig ...


Jag vill verkligen inte vara ensam just nu ... vill verkligen inte ...

Wobbly day

Gårdagen börja bra - intervjun gick bra, gjorde säkerligen ett bra intryck men jag är nog inte direkt det dem söker, detta är ju en intern tjänst och jag tror att de söker erfarenhet och kunskap som jag inte besitter. Men om jag skulle få det så skulle jag tycka det vore underbart att få den chefen - han peppade mig något grymt under intervjuen bara. Att på 1½ timme få så mycket feedback och känsla av uppskattning det har jag inte fått på länge så jag sög åt mig allt jag kunde - Tack!


När jag så är på väg hem från jobbet så ringer min husläkare som vill boka in ett återbesök, var ju och lämnade blodprover förra veckan. Det visar sig att jag har en förhöjd leverfunktion - vad det innebär och varför kunde hon inte säga utan att göra fler tester. Informationskåt som är så slänger jag mig på internet när jag väl är hemma och försöker förstå vad det skulle kunna vara. Alternativen jag får fram är


* för hög alkoholkonsumtion (jag dricker inte ens ett glas vin i veckan)
* Cirrhos - vilket enbart kan botas med levertransplantation


Ja men jag tror jag avvaktar och väntar på vad som ska sägas på återbesöket - men tro inget annat än att det ligger o gnager mig i nacken hela tiden. Ska jag dö nu, ska jag bli sängliggandes, ska jag bli sjuk för lifetime? Vad vore inte så mycket mer typiskt än just det ?!


Efter middagen drog jag i alla fall iväg och hämta min hylla som jag har hittat på nätet - 300 kr och det är precis en sån som jag vill ha. Så nu har denna snygging från 60-talet flyttat in hos mig...

Livet är bra tvärt ibland

Kom till jobbet igår och fick efter halva dagen veta att en kollega hade förolyckats i helgen i en singelolycka. Mannen blev 35 år, har två små fina barn och en fru som han lämnar efter sig.


Jag har inte kunnat tänka på så mycket annat de senaste timmarna och jag vet inte hur man ska släppa det - kollegan och jag var inte nära, men jag pratade ofta med hans fru som oxå jobbar här.


Det känns så orättvist, så onödigt och så förjävligt rent ut sagt! Varför ska han som har hela livet framför sig vara den som det blir så här för och hon, hur ska hon orka gå vidare, vad händer och hur bli hon bemött och vad får hon för hjälp ... mina frågor tar inte slut ... tycker det är så hemskt så fruktansvärt


Mina tankar och mina önskningar för välmående går oavkortat till de efterlevande