Kom i helgen, men inte så utåtagerande som sist, vilket underlättar.
Men jag ser ju hur ont det gör i min lilla Lilldotter och hur hon funderar och det riktigt skär i mig när jag tänker på att hon ens ska behöva bära på de tankar hon har.
Varför?
hur kunde?
men vi då?
tänkte inte på oss?
men nu då?
vad händer då?
kommer det bli bra?
Det är bara att prata prata prata och återigen prata som hjälper - jag är så glad att hon kommer och vill lätta sitt hjärta för det kan inte vara lätt att behöva funder på sina föräldrar samtidigt som man ska vara tonåring och funger i de sociala sammanhang som är så mycket tuffare idag än vad de var när jag var tonåring. Stackars barn!
Vi satt i två timmar och bara prata och hon frågade massor som jag svarade på - jag kan ju inte göra annat. Allt har jag ju inte svar på eftersom jag inte är den som egentligen borde ha frågorna - men hon vill ju inte fråga sin pappa för han kan / vill inte prata om det. Det är så mycket skam i det som hänt och han vill inte ta upp det till ytan hela tiden (vilket jag förstår till viss del) men det är våra barn som lider och då måste vi hjälpa dem även om det gör ont i oss själva.
Mitt älskade barn verkade i alla fall nöjd för stunden och lugnare än innan - tänk så viktigt att få den där tiden att landa och få fråga massa saker som man kommit på under sin pappa vecka och vill prata om, tur att vi byter på fredagar så de första dagarna inte består av stress och saker som MÅSTE göras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar